Kastalen i Brunflo
Tornet vid Brunflo Kyrka betecknas som kastal, ett försvarstorn eller om det är ett klocktorn? Där tvistar de lärda och det forskas på det än idag.
Men att detta torn byggdes under medeltiden vet vi. Exakt vilket år vet vi dock inte, man har länge trott år 1170, så vi nöjer oss med att säga där omkring. Men vi vet att det är byggt av Jämtlandskalksten eller som den också kallades, Gustasten eller Gusta marmor.
Historien om Jämtlandskalkstenen spänner över många år. Det är en fantastisk sten, hårdare än de flesta kalkstenar. Man tror att det beror på att det slog ned en meteorit för miljontals år sedan i trakterna som pressade landmassorna till den kalksten vi idag bryter.
Produktionen i Gusta
”Nu pipe oppi bergan.”
Så började dagen i Gusta. När ångvisslan tjöt över Brunfloviken visste alla att tiden var inne. Karlarna hade redan hunnit dricka sitt morgonkaffe när signalen kallade dem upp i berget klockan sju. Där nere i kalkstenen, bland damm, borrslag och krutrök, arbetade nästan hela byn.
Sirenen styrde livet: frukost, återgång, middag, nytt skift. När det pep klockan sju på kvällen var dagen slut för några – och början för andra.
Detta var under Gustas storhetstid i början av 1900-talet. Fabriken låg först nere vid Storsjön, senare vid Änge nära järnvägen. Allt rörde sig kring stenhuggeriet. Männen arbetade i berget, kvinnorna skötte hem och gårdar, och varje fredag kom lönen – om man inte redan hade fått avdrag för något man behövt köpa i staden. Semester fanns inte. Blev någon sjuk var det ett personligt bekymmer. Ändå levde en stark framtidstro.
Utanför äldsta fabriken, Gusta 1905
Välbevarade golv i Gustahuset
Industrin hade börjat 1902 när byggmästaren Lars Ellström köpte kalkberg i Gusta. Han var värmlänning, företagsam och visionsrik. Med nya maskiner, ångkraft och senare elektricitet växte ett litet stenhuggeri till ett modernt stenförädlingsverk.
Den jämtländska kalkstenen – kallad Gustasten och senare Gustamarmor – sågades, slipades och polerades till trappor, golv, fasader och monument. Monotont sjöng sågramarna sitt ritsch-ratsch medan stålsanden nöttes genom blocken. Tre dygn kunde det ta att såga upp ett enda stort stycke.
Under dessa år byggdes man även Gusta-huset som blev central del av det nya lokal samhället där Brunflo utvecklades från en jordbruksbyggd till ett mer tätortsliknande samhälle. Huset stod klart 1922 och är än idag en stor del av Brunflos identitet.
Stenen från Brunflo blev snart känd långt utanför Jämtland. Under år 1911 ökade tillverkningen med 50 % jämfört med året innan. Den användes i praktbyggnader som Stockholm Central Station och Grand Hôtel Stockholm. Den exporterades till Norge, Tyskland, Holland och ännu längre bort.
Glädjande för företaget var också att de fått sin polerade sten antagen till elektriskt bruk och tekniska högskolan i Stockholm hade genom jämförande undersökningar visat att Gustastenen var betydligt överlägsen Närikes- och Ölandskalkstenen.
Ett utlåtande om stenens kvalitet beskriver stenen:
"Gustamarmor" förekommer i för kalksten ovanligt mäktiga bankar, stundtals upp till 1,6 meter. Den kan därför komma till användning på ett helt annat sätt än svensk kalksten i allmänhet. Gustastenen är dessusom vida överlägsen annan svensk kalksten, "Gustamarmorn" förekommer i olika från varandra skarpt avgränsade färgnyanser, röd, svart och grå. Den är vacker med fantastiska och stundom yppiga blommiga ortoceratitiska ornament.
1925 fick företaget hedersdiplom på utställningen i Paris. Som mest arbetade omkring tvåhundra personer vid verket och i brotten.
Fontän från 1930,
Stockholm Centralstation
Men vägen var inte utan hinder. Strejken 1909 tömde fabriken på arbetare under flera månader. Ellström själv dog 1913, mitt i en expansiv period, och företaget gick i konkurs innan det rekonstruerades. Ändå fortsatte verksamheten. En ny, stor fabrik byggdes 1921–22 vid järnvägen i Änge – Skandinaviens modernaste i sitt slag. En smalspårig järnväg drogs från Gråberget ner till fabriken, där ett litet tyskt lok drog vagnar lastade med sten. Lastbilar av märket Tidaholm dundrade fram på bygdens vägar och skrämde hästarna med sitt buller.
Gusta förändrade hela Brunflo. Elektriskt ljus drogs genom bygden. Arbetarbostäder byggdes. Jordbruk drevs för att klara försörjningen under krigsåren. Ett samhälle växte fram kring kalkstenen.
Efter andra världskriget förändrades marknaden. Nya material tog över. Företaget breddade produktionen med skiffer och betongelement, men stenförädlingen fick det allt svårare. Till sist, 1978, tystnade sågarna i Gusta.
Källa: Brunflobygden, årgång 31, 1979
Dala Kalkbrott, Stenstorp
Dala Stenindustri började sin historia i Dala socken utanför Stenstorp i Västergötland. Den socken där byggmästare Oskar Andersson startade ett kalkbrott på 1940-talet och som gett oss vårt namn vi har än idag.
Idag är det ingen verksamhet i brottet men fabriken är kvar vid det gamla stenbrottet och sedan 2001 bryter vi Jämtlandskalksten. Nu har vi även en produktionsanläggning i Brunflo i närheten av stenbrotten som ger oss den fina Jämtlandskalkstenen i olika kulörer.